Det är okej att inte vara okej

Har ni någongång varit med om att en människa har suttit bredvid er och den har just varit med om en livsomskakande händelse och ni hittar inte dem rätta orden? Det har jag, i båda rollerna. 
 
Att trösta en annan person är ett av det svåraste som finns. Men vet ni vad, jag lärde mig en så viktigt sak på en av kurserna jag går just nu. Vid kontakt med en människa som är i chock så ju mindre du säger ju bättre och ju mer du säger ju mer skada gör du. Har alltså din vän mist någon nära, varit med om en krock eller någon annan kris så gäller det inte att hitta dom rätta orden utan att bara finnas till hands. Tänk tillbaka på om ni någongång har varit med om en krissituation, minns ni vem ni var med då? Minns ni vad denna person sa? Jag tror dem flesta inte kan göra det, utan det man minns är om man har fått en berörning, en kram eller en klapp på axeln. Just i den stund ens liv rasar samman vill man inte höra att allt kommer bli bra, förklarningar osv. för man tror inte ett skit på det just då. Det man vill ha är en trygghet omkring sig, det kan vara kroppskontakt, en person som ser till man äter, vad som helst. Såklart är vi alla olika och denna trygghet ser olika ut för alla. Men det jag vill få fram är att hamnar du någon gång i en sån här situation som tröstare och du hittar inte de rätta orden, det gör ingenting för du skall inte säga något! Se bara till att finnas där för just den personen i stunden och tolka dens behov av tröst. För hamnar en person i chock är hon i ett sånt stadie då hon försöker skydda sig själv från psykisk smärta och ångest. Därför är det jätteviktigt att inte kasta på elden med en massa infomartion och frågor om händelsen. Sedan då personen kommer ur chockfasen, som kan ta några sekunder till dagar, då börjar hon reagera på det som har hänt och det är då du kan börja trösta verbalt och diskutera händelsen med henne.
 
När jag gick igenom en kris var mamma den som höll mig uppe. Jag är evigt tacksam över att ha en så fin mamma som jag har, som satt och pajjade mina ben och såg till mina grundbehov. Utan henne vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Tack Mamma! Hon har satt upp en förebild för mig hur en bra tröstare skall vara, och därför ville jag skriva dethär för jag tror det är många som tänker "jag vet inte vad jag skall säga för att du skall börja må bättre". Men det är helt okej att inte alltid vara okej.
 
 
 
Janina

Jättebra skrivet!

Svar: Tusen tack!
averika.blo.gg